Vid vägs ände..

En längre tid har jag funderat över min framtid och vad jag egentligen vill använda den till. Vill jag fortsätta som terapeut eller finns det någonting annat som kallar på mig från djupet av mitt rätta jag?

freedom

Färgstark, färgrik och friiii!

Egentligen så är det någonting som jag alltid har vetat om, men jag har inte velat ”stöta mig” med familjen, jag menar att visst har jag hellre velat arbeta med någonting annat, något skapande. I den generation jag växte upp med, så var det som att vi barn skulle förverkliga de drömmar om studier som våra föräldrar aldrig fick möjlighet till. Men vadå? Lägga det ansvaret på oss barn? vi har också ett liv, och bara ett, som vi skall ta ansvar för. Men av gammal vana så fortsätter man, man är ju så rädd att stöta sig med föräldrarna, som dessutom börjar bli gamla.

Nu har jag ändå kommit till en punkt i livet då jag har bestämt mig för att lyssna inåt, till min egen röst som alltid har sagt samma sak. Redan efter gymnasiet så ville jag gå en ”dekoratörsutbildning”, sedan söka in på konstfack. ”Det är väl inget yrke!” sa föräldrarna eller ”det kan man inte försörja sig på”, och som den lydiga och väluppfostrade tös jag var så valde jag bort det. Något jag har ångrat hela livet. Alla år som bara har runnit iväg och jag har gått och slösat bort dyrbar tid… det känns visset förstås men å andra sidan har jag mig själv att skylla som har varit ”för snäll”, för anpassningsbar helt enkelt. Visst har jag lärt mig mycket, men det är inte sånt som jag egentligen har någon användning utav, inte jag som person bara jag i en yrkesroll. Vad spelar det för roll att jag vet att en ”vargspindel” inte spinner nät? Eller att en tendinit uppkommer av att en muskel har uttröttats..? Att yin och yang skapar balans för att uppnå Chi..? Jag inser att jag har lärt mig en massa för att på något sätt ändå känna tillfredsställelse, röra mig ”framåt” fast på fel sätt.

Idag skriker det inom mig: ”Strunta i vad folk tycker, gör det som gynnar dig själv, du har levt som puppa tillräckligt länge så nu är det dags att fjärilen i dig får komma fram!”

För 16 år sen gick jag en utbildning inom webdesign, den var ettårig och jag har aldrig känt mig så levande som det året, eller de följande när jag fick sitta och designa hemsidor! Ibland satt jag till långt in på natten, med uppgifter under studietiden förstås men även när jag senare fick designuppdrag. Att få känna att man har ”hamnat rätt” överträffar allting annat!

Mitt intresse för grafisk design, inredning, för hantverk och fotografering, det är ju sånt som ger mig en mening med livet, varför då ägna mig åt något annat? Det är någonting som bara jag själv kan svara på förstås och när jag hör svaret inom mig så blir jag minst sagt frustrerad.

Nu har jag nått vägs ände och vill inte lägga ner mer tid på ”terapier”, nu blir skapandet en viktig del av mitt liv istället.

 

Ett svar till “Vid vägs ände..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s