Att se naturen..

.. Eller att titta på den. Gör det någon skillnad? Ja för mig gör det det. Att ”se” någonting innebär för mig att man samtidigt ”upplever” någonting, alltså att man går in i det man ser, känner med det, medan om man tittar så blir det någonting ögonblickligt, någonting som man just då lägger märke till och som skapar en upplevelse för stunden, fast antagligen positiv. 🙂

Studerar man en blomma till exempel så ingår den förstås i ett större sammanhang, men om man ser individen blomman så skapar det en annan känsla. Man lever sig in i blommans värld och kan till o med känna vad den signalerar utåt just då. Det gäller allting i naturen; myror, älgar, harar och även andra växter förstås.

Nu under våren så har jag följt en växt som växer inte långt ifrån där jag bor, ute på nipkanten ovanför älven – Här har vi någonting vi kallar för ”nipor” och de har bildats allt eftersom älven har grävt sig ner i jordlagren under tidernas gång, stora sand-och lerformationer som höjer sig över älvstränderna. Längst ut på en sån nipa växer en tibast, antagligen en kvarleva efter någon gård som har legat där tidigare. Det är ett par ”grenar” kvar av den och man förstår vilken kamp den växten för, för att överleva när lövslyet vill ta över allt mer.

DSC00854

Under den tidiga våren, innan snön har smält, så tittar jag alltid efter om den har börjat resa på sig, men det tar sin tid innan jag kan ana knopparna på den. Men när de första knopparna syns, jag upplever det nästan som att den lyfter blicken mot mig, så är det som att återse en gammal, kär vän och då kan jag inte  motstå frestelsen att ta ett foto! Åååå va roligt att se dig igen, tänker jag, eller säger högt om jag går där ensam. Hunden är så van vid mina ”glädjefnatt” ute i naturen så den bryr sig inte, men det är sällan man är helt ensam när man går här i stan, även om det är i utkanten. 😉

20160412_164704

Jag ”ser” blomman eller busken, som ger mig  en sån speciell känsla att just då är jag den lyckligaste människan i världen, jag behöver ingenting annat, förutom hunden då. 😉 I nästa stund blickar jag ner mot älven. Solens strålar bildar en kaskad av ljusglitter som bländar mig där jag står uppe på nipan. Det är varmt och skönt och de första sjöfåglarna plaskar runt där nere i vattnet. Jag känner lättnaden hos dem och gläds med dem över att de klarade den långa resan upp till oss här i norra Sverige.

Känslan att få vara ett med dem just i den där stunden och ett med älven, hunden och alla träd som väntar på att få vika ut sina knoppar överträffar allting annat. Man känner bara ren lycka. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s