En sorglig maj, trots våren..

Nu har vi kommit in i maj månad redan. Ett kort avbrott på några dagar med bloggandet när jag försöker smälta alla nya intryck som våren kommer med, men det är inte lätt. Jag blir helt överväldigad av våren, allt som behöver göras ute i trädgården, allt jag vill förnya och sedan allt som kommer med sommaren.

20160503_104236

Inpå allt det där så har min gamla häst tappat orken. Hjärtat orkar inte längre säger veterinären och med det så följer ännu en planering, vi har ju två hästar så om en faller ifrån så måste vi skaffa sällskap åt den som blir kvar..

kameran 114

Min gamla Kirre, eller Yankees Kir som han egentligen heter, är 31 år, ett varmblod som började som travhäst men blev skadad och vi köpte som ridhäst. Min ”drömhäst” som jag längtade så efter att få köpa sedan jag lärt mig tillräckligt på ridskolan. Nej, någon drömhäst blev han inte, han har alltför mycket egen vilja, har alltid varit busig, tjurig och väldigt ”grabbig”. Han har aldrig tyckt om att gosa och han tyckte aldrig om dressyrridning heller – sånt är för ”fjollor” tycker han. Men jag har nog aldrig kunnat skaffa en roligare häst! Han har alltid varit full av upptåg och tokiga infall, slängt av mig otaliga gånger bara för att livsglädjen i honom inte kunde hålla tillbaka det där krumsprånget, som alltid blev orsaken till att jag flög av honom. Jag visste aldrig när det skulle komma se… 😉

Dessutom var han en riktig fartraket, det fick jag bevisat en gång när jag var ute och red med en tjej som red på ett halvblod, och vi bestämde att vi skulle rida ikapp uppför en sluttande backe. Halvblodet tog till galopp förstås men Kirre la in sitt invanda trav. Jag gav honom långa tyglar och han satte iväg! Vilken kraft, vilken styrka och vilken fart! Det tog inte lång stund förrän han hade lagt halvblodet bakom sig och innan vi nådde krönet på backen var vi långt före! Jag såg hur han la öronen bakåt och tog fram ”vinnarskallen”, sedan svischade vi bara förbi motståndet. Kirre älskade att springa och jag älskade att få sitta på honom när han gjorde det! Båda trivdes och vi hade hur roligt som helst! 🙂

En underbar häst på sitt speciella vis, och det tyckte nog småfolket ute på landet också. Han är hästen som de alltid har flätat manen på. I början trodde jag att det var småtjejerna i byn som kom förbi och flätade manen på honom, men sedan jag frågat och fått ett negativt svar så förstod jag att flätorna måste komma från ”ingenstans”.

20151024_162047

Kirre, här 30 år gammal, på promenad med bästa vännen Dixi

En väldigt speciell häst som inte orkar längre men som har hållit mig sällskap i 22 år, och det får jag vara tacksam för. Jag tänker inte tvinga honom att fortsätta om han känner att ”nu får det räcka”. Jag har fått ha honom till låns väldigt lång tid, mycket längre tid än de flesta får ha sina djur så jag önskar bara att han inte behöver lida när det blir så dags.

forgatmigej

 

Tack finaste Kirre för alla de här åren, du kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.

Ett svar till “En sorglig maj, trots våren..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s