Nålen i örat II

Jag sitter än en gång med nålar i örat. Det har jag gjort nu några gånger på grund av min ischias som jag gått med konstant sedan i höstas. Riktigt ont har jag haft och jag som promenerar mycket vill INTE gå och halta! (Folk kan ju tro att jag är gammal! 😮 ) Jag har tagit sex behandlingar med öronakupunktur de sista två veckorna och visst har jag känt en skillnad, men inte så att det onda har gett med sig så mycket, snarare har värken ändrat karaktär. Istället för att ryggen, baken och låret ömmar så har smärtan flyttat sig ner i knät och ut i underbenet.

Ad Sach Kaur

Jag har läst om ”långtidsnålar”, alltså akupunkturnålar som sitter kvar i örat ända upp till tio dagar, så jag  tänkte att jag ville prova det. Igår satte jag tre nålar i örat sedan jag kom hem från stallet och hade ansträngt ryggen lite extra; En för punkten ”knä”, en annan för ”höft” och den tredje för ”ischias”. Nålarna fick sedan sitta kvar tills jag gick o la mig.

Jag känner nästan genast sedan jag har satt i nålarna att smärtan avtar, men att det skulle bli ett så överraskande bra resultat igår trodde jag aldrig! Idag var det första gången sedan i höstas som jag inte behövde halta på vägen hem från morgonpromenaden!

I början haltade jag av gammal vana och för att inte överbelasta benet, så att det börjar smärta, men efter en stund tänkte jag att jag måste testa resultatet och gick på som vanligt… som vanligt..

Tänk vilken lättnad när jag känner att benet ”håller”! Visst kan det smärta lite i uppförsbackar men inte alls som tidigare när jag fick ”lyfta” både ben och höft för att ta mig uppför. Det känns som ren magi och jag är så otroligt tacksam över att jag kanske har funnit en behandlingsmetod som ger ett stadigvarande resultat. 🙂

Nu kan jag (kanske) börja yoga varje dag igen som jag är van vid och inte bara de dagar när jag kan på grund av mindre smärta. Man inser också hur lyckligt lottad man är så länge man själv kan styra vad man vill göra, inte vad kroppen tillåter en att göra. Vid ett svagt ögonblick tänkte jag att jag skulle få leva med det här resten av livet, började fundera över alternativa aktiviteter till yoga och promenader till o med, men jag kom ganska snabbt till slutsatsen att ingenting kan ersätta det. Tidvis kände jag mig deppig över att jag ”aldrig” skulle kunna vara den jag alltid har varit, en aktiv person med ”tusen järn i elden”.

Allting balanserar på en skör tråd som så lätt kan brytas av..

 

Men visst kan man vända någonting negativt till det bättre om man tar fram sin nyfikenhet, sitt ”jävlaranamma”, sin målmedvetenhet och inte ger upp! Sedan är det en gudagåva att ha goda vänner som vill dela med sig av sin kunskap också, det kan man aldrig nog understryka.

Så Tack Pawlona! Du blev vändningen i min smärtsamma vardag! ❤