En fågel i handen..

 

… eller tio i skogen? För mig är valet självklart. Den jag har i handen ger mig trygghet, självkänsla och sällskap men jag har ingen glädje av de nio övriga som jag ändå inte kan komma i närheten av, annat än när jag befinner mig i skogen då – och då håller de sig ändå på avstånd. Vackra att se på och roliga att studera men så mycket mer blir det inte av gemenskap.

Jag jämför förstås vänner med bekantskaper. Bekantskaper är trevliga att träffa och byta några ord med men dem kommer jag aldrig nära. Någonting säger både dem och mig att vi inte befinner oss på samma våglängd, men samtidigt så har dessa bekantskaper alltid någonting spännande omkring sig som gör att man tycker om dem som just ”bekantskaper”, en liten ”glädjekälla” i vardagen skulle man kunna säga. 🙂

Vänner är någonting sällsynt. De vänner jag har haft i livet är få men har varit riktiga vänner, riktiga stöttepelare som jag alltid har kunnat lita på. De byter inte sida när någonting nytt lockar från annat håll, för de vet att uppskatta vår vänskap på ett sådant sätt att de sätter större värde på den än att följa en ingivelse som lockar från annat håll.

Jag har en väldigt god vän som jag träffade av en ren slump, det var ett gemensamt intresse som förde oss samman, kanske ödet ..? Och som den invecklade och annorlunda person jag är trodde jag aldrig att min bästa vän skulle finnas så nära!

Jag känner stor respekt för henne, en mycket klok och vänlig kvinna, lojal, mjuk och behaglig, men det jag sätter störst värde på är hennes mångsidighet. Det denna kvinna ger mig av klokhet tar det generationer för en ”vanlig” person att inhämta och ändå så är hon inte äldre än vad jag är, till o med något yngre. Man skulle kunna tro att hon har levt flera liv och lagt till alltmer kunskap för varje liv, som hon sedan har sparat ner på ”hårddisken” för kommande behov.

Man undrar samtidigt hur det kan bli så, att vissa människor föds med en klokhet som andra aldrig hinner skaffa sig i ett liv, eller ens flera? Här får man nästan bevis för att ”alla svar finns inom oss” om vi tar tillvara den inre kunskapen vi bär på. En del lyssnar inåt till vad som låter logiskt för dem, medan andra lägger fram långa haranger utifrån vad de tror att folk vill höra – om de ens vill lyssna på dem. Det är nog det jag väljer efter när jag betraktar människor som vänner eller bekantskaper, vänskapen ligger på ett djupare plan medan bekantskapen är det som ersätter bristen på en vän.

In english:

One bird in the hand..

… Or two in the bush? For me the choice is obvious. The one I have in hand gives me security, self-esteem and companionship, but I haven’t got much joy of the nine others whom I still can’t get near, if I’m not joining them i the woods – and then they still stay in a distance. They’re beautiful to look at and fun to study, but there is not much more of a relationship.

I’m comparing friends with acquaintances. Acquaintances is nice to meet and exchange a few words with, but I will never get close to them. Something inside us tells both them and me that we’re not on the same frequency, but at the same time, these acquaintances always have something exciting  that makes you like them as just ”acquaintances”, one could say they’re a ”source of joy” in everyday life. 🙂

Friends are something rare. The friends I have had in life are few but they’ve been real friends,  who I’ve always been able to rely on. They do not change when something new lures from elsewhere, because they know to appreciate our friendship in such a way that they put a higher value in that, than to follow a spur that attract from elsewhere.

I have a very good friend who I met by chance, it was a common interest that brought us together, maybe destiny ..? And as the intricate and different person I am, I never thought that my best friend would live that close to me!

I feel great respect for her, a very wise and kind woman, loyal, soft and comfortable, but I put the greatest value in her versatility. What this woman gives to me in wisdom it takes generations for a ”normal” person to obtain, and yet she is not older than I am, even a bit younger. One would think that she has lived several lives and added more and more knowledge of each life, which she has saved into the ”hard drive” for future needs.

One also wonders how that can be the case, that some people are born with a wisdom that others never can acquire in one lifetime, or even several? You almost get proof that ”all the answers are within us” if we take advantage of the internal knowledge we carry on. Some listen inward to what makes sense to them, while others present long harangues based on what they think people want to hear – even if they don’t want to listen to them. That’s probably how I choose when I decide who’s to become a future friend or just an acquaintance, friendship lies on a deeper level while the acquaintance is for replacing the lack of a friend.